När allt går åt helevete

Då är det tur att man har sina vänner som finns där och stöttar till 100 %! Vet inte hur jag skulle klara mig utan er.
Finns inte ord för hur mycket ni och min familj betyder för mig.

Kommer vara hemma nu i en månad. Sjukskriven.

Allt börja i måndags, hos ungdomsmottagningen där jag fick reda på att jag var gravid. Inte planerat och det var det sista jag trodde. Hade haft mens i 8 av 9 veckor... Så hem och prata med killen, tårar och miljoner med tankar om hur vi skulle göra. Sen upp till bästisen som stöttar mig i verkligen allt, tack gumman. 
Sov inte många timmar den natten.

Tisdagen gick jag upp tidigt ringt kvinnokliniken och fick tid samma dag. Andreas tog ledigt från jobbet och följde med mig, försökte vara stark men tårarna bara rann, speciellt när hon inte såg något på ultraljudet. Jag visste det, jag hade utomkvedshavandeskap igen. Eller missfall. Eller fanns det ett barn där inne?

Vi åkte hem och prata om det, och bestämde om det såg bra ut om en vecka, att det fanns ett barn så skulle vi behålla det. Jag hoppades verkligen att det skulle ordna sig, att det fanns ett barn där inne.

Höll på att packa resväskan, bestämde mig för att åka upp till norrland på onsdagen som planerat, även fast situationen var som den var. Men att jag skulle vara nykter och bara umgås. Träffa mina underbara vänner.
Vänta på den sista tvätten och skulle duscha, men jag hann inte duscha.
Vid 23 så får jag en sån jävla värk, jag lägger mig ner på badrumsgolvet och bara skriker! Andreas vaknar och kommer upp och undrar varför jag ligger naken och skriker på badrumsgolvet. Det gör så ont, jag har aldrig känt sån smärta förr, jag kunde inte ens gråta, inte andas, jag bara skrek. Andreas får panik och ringer akutnummret som vi fått sen klär han på mig och hjälper mig ut till bilen. In till stan i 140! Jag bara skriker.

Kommer in till förlossningen, ingen som möter upp oss och dörren är stängd, andreas får panik och springer runt som en dåre. Jag kan inte gå eller stå. Utan lägger mig på en bänk.
Sen hämtar dom mig till slut med britsen och upp till KK, där jag får lugnande, smärtstillande och dom gör undersökning på mig, Allt går ganska snabbt men det känns som en evighet.

Jag måste akutopereras, dom måste ta bort min vänstra äggledare. Mamma kommer, då först börjar jag gråta, börjar att förstå. Vid 01.00 opereras jag. Dom tog bort äggledaren som hade spruckit och tog bort 1 liter blod som hade kommit in.

Fick ligga kvar på sjukhuset från tisdagen till fredagen. Underbara familj, vänner och killen som var hos mig från när jag vakna tills jag somna. Och sjuksköterskerna som hjälpte mig med allt, helt underbara.

Känns bättre nu efter 8 dagar men förstår inte hur jag ska kunna jobba om 3 veckor. Ett 15 cm långt ärr och jag får jätteont bara jag rör på mig. 
Men det som känns mest är att jag inte fick ut något av det. Bara smärta. Inget barn....





 


Kommentarer
Postat av: Casandra

Men gud gumman! Blir helt ledsen när jag läser det här. Att jag inte visste.... gumman då!

Kommer snart!

Puss

2009-07-17 @ 11:27:37
URL: http://casandrahenriksson.blogg.se/
Postat av: Carro

Mitt älskade hjärta:( Finns här för alltid o det vet du!!!

2009-07-17 @ 23:05:31
URL: http://milfens.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0